DN och Bonnierkoncernens nätverk som hotar Sverige

DN och Bonnierkoncernens nätverk som hotar Sverige

Om någon har noterat hur miljöpartisten Gustav Fridolin lanserats de sista åren av Bonnierpressen så har de kanske förstått hur Bonnier arbetar. De lobbar för sina politiska favoriter och hjälper dem att få framträda mer i TV och i andra sammanhang. Bonniers porträtterar sina favoriter på ett utstuderat positivt sätt, ger dem utbildning och stöttar dem maximalt. Samtidigt motarbetar Bonnier politiker de inte gillar. Bonnier gillar alltid politiker som försvarar mångkultur och massinvandring och motarbetar alltid politiker som värnar om det svenska Sverige.

Dagens Nyheter är på många sätt en ganska komisk tidning. Ofta raljerar tidningen över hur illa ställt det är med demokrati och yttrandefrihet i andra länder. Som den 19 december 2011 i en artikel av Linnea Johansson där hon kunde berätta att släkten Kim har haft Nordkorea i ett järngrepp i över 60 år. ”Ändå är det mycket som vi inte vet om personerna i diktatorn Kim Jong-Ils familj och närhet” skriver Linnea och berättar sedan en del mindre smickrande detaljer om släkten Kim.

Det var inte så många år sedan som en Nordkoreansk delegation besökte Sverige för att lära sig lite om Sverige. Undrar just om de gjorde ett studiebesök på Dagens Nyheter eller lärde sig något om hur en privat familj har kunnat ha svensk opinionsbildning i ett järngrepp över 60 år, längre tid än familjen Kim styrt Nordkorea.

Nordkoreanerna är nog avundsjuka på hur Bonnierkoncernen har kunna bygga upp sitt imperium, göra stora vinster och påverka hela det politiska klimatet i ett land som har ett flerpartisystem och kallar sig demokratiskt.

Bonniers kommer till Sverige

Så sent som i början av 1800-talet förbjöds judar att komma till Sverige. Det fanns tydliga direktiv om att de inte fick släppas in. Innan dess hade ett mindre antal judar kommit till Sverige, men den invandringen var inte särskilt uppskattad av någon grupp i samhället. De ville inte assimilera sig utan arbetade för att gynna sin egen folkgrupp och än idag finns det judar som är besläktade med judar som invandrade för 200 år sedan och fortfarande ser sig mer som judar än som svenskar. De arbetar också huvudsakligen för Israel, inte för Sverige, trots att deras släkt bott här i flera generationer.

När Bonniers förfader Gutkind Hirschel flyttade från Tyskland till Danmark 1801 hade det svenska samhället inget till övers för denna främmande stam. År 1806 införde vi ett förbud mot att släppa in judar i landet eftersom de fåtaliga som redan fanns här hade blivit en påfrestning som ytterst få medborgare uppskattade. Gutkund bytte namn till Gerhard Bonnier och etablerade sig som bokhandlare i Köpenhamn.

Förbudet mot invandring av judar tycks ha upphävts senare då Gerhards äldste son Adolf flyttade till Göteborg för att bilda en filial i familjeföretaget. Han öppnade ett bibliotek först i Göteborg och sedan även i Stockholm där han också startade ett förlag. Adolf fick sedan sällskap av bröderna David Felix och Albert som flyttade till Stockholm för att hjälpa till att bygga upp företaget.

På ytan såg det helt oförargligt ut. Någon invandrar och startar ett företag. Men bakom denna företagskonstellation fanns redan från början ett etniskt nätverk av askenazijudar som var lojala enbart till sin egen stam, inte till svenskarna. Fransmän, holländare eller andra vita invandrare uppgår i regel i det nya värdlandets befolkning eftersom de är så kulturellt och etniskt lika, men den judiska bakgrunden är mer avvikande. Judarna är ofta så etnocentriska att slitningar ofta uppstår när de försöker påverka värdlandets politik till sin fördel. De är judar och arbetar för judiska intressen i första hand. Deras etniska medvetenhet är större än hos något annat folk. Om andra folk visar samma medvetenhet kallas det rasism.

Bonniers är en mardröm för Sverige

Bonniers expansion i Sverige är en utdragen mardröm för det svenska samhället. En vanlig bonde visste att en främmande stam som höll ihop i vårt land – mot oss svenskar – inte skulle medföra något gott. Vi var ett svenskt land utan några som helst erfarenheter av hur etnisk eller politisk infiltration fungerar. Vi var naiva och trodde gott om alla. I jämförelse med vilket land som helst var Sverige ett fantastiskt land, vi låg alltid steget före oavsett vad det gällde och oavsett vilken tid vi befann oss i. När världen öppnade sig 1960 var Sverige ett etniskt homogent land, ett av världens mest välmående länder. Allt detta på grund av gemensamma rötter och en gemensam historia som höll oss samman. I jämförelse med de flesta andra folk har svenskarna varit ett folk av god kvalitet.

Judar i andra länder

Judarna har kolonier och samfund i de flesta länder. De är världens mest internationella folk och de håller samman och hjälper varandra genom sina internationella nätverk. Alla judar ingår inte i dessa nätverk, men många icke-judar ingår i dem.

När judarnas antal ökade i Europa var det oundvikligt att konflikter skulle uppstå. De var i praktiken inte assimileringsbara och valde dessutom själva att leva judiskt, tillsammans med andra judar för judiska intressen.

I början av förra seklet

Judarna spelade en stor roll under ryska revolutionen. I den första bolsjevikregeringen var 12 av 19 personer judar. En av de mest kända var Leo Trotskij. Han var Kommissarie för Röda armén och Röda flottan och hette egentligen Lev Davidovitj Bronstein. På Inrikes-kommissariatet var alla tio ledamöterna judar. På Utrikes-kommissariatet var alla 17 medlemmar judar. I det ekonomiska kommissariatet var 13 av 14 ledamöter judar. I Lagkommissariatet var alla 8 ledamöter judar, Högsta kommissariatet för utbildning var alla judar, i Trotskij stab av medarbetare var alla 14 judar. Så här såg det ut i de flesta ledande organ. Inom hemliga polisen, Tjekan, var 31 av 34 chefskommissarier judar.

Judarnas stora antal i Tyskland och deras lojalitet till kommunistiska rörelser bidrog till den utbredda kritiken mot dem. Konflikten mellan den judiska folkgruppen och tyskarna blev oundviklig och under andra världskriget sattes det på sin spets.

Efter andra världskriget tog Sverige emot stora grupper judar från Tyskland, trots att kriget var över och de inte hade behövt komma hit. Före kriget var det ingen som ville ta emot dem, alla regeringar visste då att det skulle innebära att man ger en främmande stam tillträde och legitimitet att utveckla sina etniska och kulturella intressen på det egna territoriet.

När judarna före och efter kriget spridit ut sig över västvärlden bekräftades alla spekulationer om deras politiska eller kulturella agendor. Även om varje enskild jude inte var organiserad i judiska församlingar och många judar kände sig som en del av det nya värdlandet så blev den organiserade judenheten i praktiken ett parallellsamhälle som gynnade judiska företag och judiska intressen i första hand.

Uppköp

1929 köpte Bonnierkoncernen tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund, som därefter blev en viktig stomme i koncernens verksamhet när det gällde utgivning av tidskrifter.

Före andra världskriget köpte Bonnier upp förlagen Billes, Beijers, Flodins, Haeggströms, Hansellis, H. Klemmings, Oscar Lamm, Looströms, Lundequists, Normans, Palmqvist och Pro Fide et Christianismo. Bonniers ökade också sitt inflytande över skolundervisningen genom delägande tillsammans med Norstedts i Skolboksförlaget AB.

1969 köpte Bonniers upp Centerförlaget som gav ut serietidningar, 1980 köptes Carlsen If upp och 1991 hamnade förlaget Trevi i Bonniers händer.

Bonniers arbetar nu med aggressiv företagsetablering och håller sig inte bara inom Sverige. Man sonderar konstant möjligheterna att köpa upp eller starta företag i andra länder och som ett exempel på det ville de på 1950-talet starta toalettpapperstillverkning i Colombia och göra affärer med Sydafrika. Genom det egna företaget Billingsfors fick man Sydafrika att importera nästan tio procent av sitt pappersbehov från det Bonnierägda företaget. Bonnier ville också starta serietidningsproduktion i Sydafrika och avsåg att vända sig till både vita och svarta konsumenter som ett led i företagets egen apartheidkritiska policy. Bonnier skulle alltså sprida politisk propaganda i landet med hjälp av serietidningar. De hoppades också kunna nå ut till andra delar av Afrika med ett sådant projekt. Bonniers gjorde även affärer i flera sydamerikanska länder som Brasilien, Peru och Colombia. De hade också tankar på verksamheter i Israel och köpte senare Harry Scheins företag MIBIS för att kunna få in en fot när det gällde vattenrening.

År 2000 ägde Bonnier ca 30 procent av den svenska mediemarknaden och där ingår bl.a. dagstidningarna Expressen, Sydsvenskan, Göteborgs-Tidningen, Dagens Nyheter, Trelleborgs Allehanda, City Lund, City Kristianstad, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och magasinen Aktiv Träning, Gör det själv, I Form, Illustrerad Vetenskap, Allt om Historia, PC Tidningen och Digital foto samt en hel rad andra tidningar. De äger helt eller delar av TV 4, Svensk Filmindustri, Wigelius TV bokförlag och bokförlagen Albert Bonniers Förlag, Wahlström & Widstrand, Kartago Förlag, 2244, Bonnier Audio, Bonnier Carlsen, Bonnier Fakta, Bonnier pocket, Bonnier Utbildning, Forum Bokförlag, Bokförlaget Max Ström, Mix Förlag, Månpocket, Rebus och Bokförlaget Semic.

Bonniers Tidskriftsförlag ger ut tidningarna Mama, Vi föräldrar, Första året, Gravid, 101 idéer, Antik-katalogen, Allt i Hemmet, Fritidshus, Living, Gård & Torp, Hem & Antik, Sköna hem, Sköna hem Country, Sköna hem skapa stilen, Alla bilar, Allt om mat, Allt om resor, Trädgård, Amelia, Klassiska bilar, Teknikens värld, Tjänstebilen, Begbilboken, ett antal korsordstidningar som exempelvis Sudoku, Knep & Knåp, Kors & Tvärs, Krysset och Krysstidningen med andra ord. De ger också ut tidningarna Nya affärer, Placeringsguiden, Privata affärer, Resumé, Veckans affärer, Damernas värld, Styleby, Visage, C Mode, Icon, M-magasin, S, Tata, ToppHälsa, VeckoRevyn och ett antal andra tidningar. De äger också delar av distributionsföretaget Tidsam.

Bonnierkoncernen äger svensk Filmindustri som producerar nästan alla stora svenska filmer. Genom det Bonnierägda bolaget SF Bio AB äger de Sveriges största biografkedja med 34 biografer och 220 biosalonger på 22 orter. Bonnier har också med Sverige som bas spridit ut sina tentakler till våra nordiska grannländer där de också äger delar av biografverksamheten (samt delar av pressen). Bonniers har under åren helt enkelt köpt upp verksamheter som de inlemmat i sin koncern för att kunna dominera hela branscher. Det senaste stora biografuppköpet gjordes år 2004 då man köpte Sandrew Metronomes 22 biografer med 90 salonger på 15 orter.

År 2002 värderades Bonnierkoncernen till 20 miljarder kronor och idag är värdet betydligt högre.

Bonnier vill styra utvecklingen

Bonnier har inte bara intresse för att göra affärer och tjäna pengar, de vill styra den ekonomiska och politiska utvecklingen. Det har stått klart sedan länge att Bonnier använder hela sin koncerns resurser för att motarbeta nationalism och försvara mångkultur och massinvandring.

Intresset för att ge ut affärstidningar är stort och man satsar även utomlands så snart det ges tillfälle. Bonnier nätverk finns i alla länder och de nästan osynliga företagsetableringarna kan ske eftersom inga tydliga kritiker mot Bonniermakten finns.

Under hösten 1995 satsade Bonnier på att ge ut en affärstidning – i Österrike. Wirtschaftsblatt blev landets första dagliga affärstidning och initialt låg upplagan på 50 000 ex per dag. Fem år senare hade Bonnier inte mindre än tio affärstidningar i utlandet, främst i Östeuropa.

Så länge ingen stoppar Bonniers framfart kan de i praktiken ta över hela Sveriges medieindustri. Som ett led i expansionen köpte Bonnier upp TV 4 år 1997. Den ende politiker som reagerade på maktövertagandet var socialdemokraten Marita Ulvskog som konstaterade att ”affären ökar maktkoncentrationen ytterligare”. Köpet var en känslig historia eftersom det var rena kuppen mot samhället. Enligt en paragraf i statens avtal med TV 4 fick ägarkoncentrationen i media inte påverkas av nya ägare.

Ulvskogs kritik mot Bonniers var mera symbolisk och inte så allvarligt menad. Som politiker förstod hon och hennes partikollegor att kritik mot Bonniers skulle slå tillbaka i form av att koncernen helt enkelt lanserar andra politiker och partier. Sedan Ulvskog kritiserade Bonnier har DN och Bonnierkoncernen lyft fram andra partier, Folkpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet, som sina favoriter. Dessa partier är nämligen ännu mer internationella än Socialdemokraterna. Detta trots att Bonnier alltid stått Socialdemokratin nära. Istället för att gå till botten med Bonniers farliga expansion valde hon att ge walk over och gav SVT 500 miljoner av skattebetalarnas pengar för att möta konkurrensen från TV 4. Köpet av TV 4 visade om något att Bonnier kan göra nästan som de vill i den svenska medievärlden.

Bonniers hotar den fria opinionsbildningen

Det är inte bara själva ägandet i sig som är farligt utan hur Bonnier genom sitt ägande utövar politiskt inflytande över vårt land. De utövar sin makt genom att propagera för att det svenska Sverige ska tyna bort och ersättas av en mångkultur där svenskarna bara är en folkgrupp bland alla andra. För att snabbare kunna ta över hela Sveriges medieindustri gjorde de 1998 ett försök att köpa Svenska Dagbladet som ägs av Schibsted, ett företag med ungefär samma agenda som Bonniers. Köpet blev inte av, men det innebär inte att Bonniers givit upp tanken på att köpa tidningen.

Det är svårt att låta bli att återkomma till att Bonnier vill kontrollera den ekonomiska utvecklingen. Genom sitt inflytande över tidningsdistributionen kan de kontrollera vilka tidningar som finns att köpa i butikerna. Det finns flera exempel på tidningar som utsatts för bojkott av Bonniers och därför inte kunnat nå ut till allmänheten. Även tidningsdistributionen genom Pressens Morgontjänst har på ett otillbörligt sätt gynnat Dagens Nyheter (framför Svenska Dagbladet). År 2000 framkom att trots ett årligt statligt samdistributionsstöd på 6,5 miljoner till DN och 3,5 miljoner till SvD och en vinst på 67 miljoner tog DN hela vinsten. När SvD protesterade till Presstödsnämnden gick nämnden på DN:s linje.

Enstaka röster har hörts mot Bonniers växande makt, men de har varit få och aldrig blivit föremål för debatt. Ytterst få vågar öppet framföra kritik. Håkan Carlsson, ordförande i Svenska Journalistförbundet, formulerade kritik mot Bonniers 1997 och menade att ”Bonniers hotar på sikt den fria opinionsbildningen.” Men Bonniers har hotat den fria opinionsbildningen i nästan 100 år och de har fått växa utan några som helst ingripanden eller ens offentliga debatter om deras makt. Kritiken från Håkan Carlsson blev bara ett kort TT-telegram som passerade obemärkt. TT ägs av medierna och Bonnierpressen äger en stor del av företaget.

Intressant att notera är hur andra judar vill tona ned Bonniers makt och förringa det judiska. Författaren Steven Koblik har skyndat till Bonniers försvar i boken ”Om vi teg, skulle stenarna ropa” där han beskriver Bonniers under andra världskriget:

”Inom förlagsbranschen intog familjen Bonnier en framträdande plats. De svarade för en betydande del av bokutgivningen och stod också bakom ett avsevärt antal vecko- och månadstidningar samt ägde den största dagliga tidningen, Dagens Nyheter. Ägarskapet innebar emellertid inte att medlemmar av familjen aktivt styrde dessa företag för politiska syften. Det hör också till saken att familjens ”judiskhet” kan ifrågasättas. Bonniers hade kommit till Sverige i början av artonhundratalet och hade från början gift in sig i icke-judiska familjer. De var inte aktiva i den mosaiska församlingen, och hur många som var utövande judar var oklart. Likväl tog antisemiter både i Sverige och Tyskland dem som exempel på ”det judiska inflytandet” i landet.”

Håller ihop genom etnicitet och släktskap

De judiska stamfränderna håller ofta ihop och stöttar varandra på ett nästan rörande sätt. En fråga som intresserade många under andra världskriget var om Bonnier skulle stanna kvar i Sverige om nazisterna fick politiskt inflytande här eller om Tyskland skulle vinna kriget. På ytan ville Bonnier inte riskera sitt imperium och förhöll sig neutrala för att slippa kritik. Karl Otto Bonnier förtydligade det genom att tala för sin släkt och säga ”Vi reser inte, vi är svenskar!”. I själva verket såg de sig inte som svenskar utan som judar i första hand. De förberedde sig på att i värsta fall dö i Sverige, men familjen hade planerat att överlåta DN i händelse av att de skulle tvingas lämna Sverige.

Åke Bonnier d.ä. reste till USA med sin amerikanska fru 1939 och när kriget bröt ut i september valde han att stanna kvar där, medan resten av Bonnierklanen stannade i Sverige. 1940 var ett besvärligt år för familjen eftersom ingen säkert kunde uttala sig om hur synen på den främmande stammen skulle utvecklas. De beslutade sig för att stanna trots att deras popularitet stod i botten efter att nazisterna framställt dem som främmande parasiter och samhällsförstörare. Flera uppgifter om att DN var nära att säljas till nazisterna har förekommit. Ragnar Thiel, som var släkt med Bonnier sades ha fått i uppdrag att förmedla en sådan försäljning om det skulle ha blivit aktuellt.

Bonniers startade Expressen för att bekämpa nationalism

Bonnierfamiljen spelar på sin bakgrund när det passar och förnekar den när det passar. Deras politiska agenda gör sig ständigt påmind, varje dag sprider deras medier propaganda för mångkultur och invandring. Ett av flera exempel på hur de också hindrar viktiga politiska debatter var när Expressens chefredaktör Erik Månsson försökte låta invandringskritik få utrymme i tidningen 1992. Månsson sparkades med omedelbar verkan eftersom Bonnier inte tillåter politiska debatter som de ogillar. Carl-Johan Bonnier var tydlig i radio 1993 när han framhöll att ”som ni vet så är ägarfamiljen Bonnier en judisk familj”.

När de vill undvika kritik spelar de på sin judiska bakgrund och det finns alltid någon som inte vågar kritisera Bonniers makt för att de tror att de kan anklagas för antisemitism. Redan där har Bonnier ett övertag som de utnyttjar för att stärka sin makt. Gång på gång försöker vissa judar ge varandra stöd när det behövs. När Eva Bonnier blev medlem i Judiska församlingen i Stockholm i slutet av 1990-talet fick hon stöd i tidningen Judisk Krönika som beskrev henne och Bonniers som ”nästan fullständigt assimilerade”, vilket verkligen var ett förskönande omdöme. Hennes bror, domprosten Åke Bonnier d.y., ledde den ”interreligiösa” gudstjänst i Storkyrkan i september 2011 som propagerade för mångkultur inför Sverigedemokratiska riksdagsmän. Året innan hölls en ”antirasistisk” predikan (riktad mot Sverigedemokraterna) i samma kyrka av den lesbiske biskopen Eva Brunne som tillsammans med extremvänstern deltagit i en demonstration mot Sverigedemokraterna. Åke Bonnier är snarare en infiltratör i kristenheten än en äkta kristen. I en artikel i Judisk Krönika har han talat som ”sitt judiska blod” och om sitt folk judarna, som han anser sig vara en del av. Israel är viktigare än Sverige för Åke Bonnier som år 2001 deltog i ett seminarium med rubriken ”Vart är Israel på väg”, där juden Eli Göndör också deltog. Denne Göndur skrev i december 2011 en debattartikel på Bonnierägda Newsmill där han angrep Sverigedemokraterna och försökte förneka att det finns något som kan betecknas som svenskt. Samme person försvarar att det finns något som är judiskt och är dessutom en del av det judiska (som uppenbarligen finns och ska bevaras och skyddas). Han läser dessutom Judisk Krönika där man ägnar sig att cementera en judisk värld och förneka världen utanför det judiska.

För många judar existerar bara den judiska världen. De bor och lever i Sverige men ägnar sig enbart åt ett judiskt liv. Inte ens en antydan till assimilation kan spåras i denna Bonniersläkt som håller ihop genom sitt judiska arv vars verksamhet har maffialiknande strukturer. Varje del av deras imperium gör huvudsakligen reklam för andra Bonnierägda företag som ett led i att stärka det egna imperiet och motarbeta andra ägarstrukturer i Sverige, såvida de inte är judiska – är man öppen för samarbete.

När Bonnier startade tidningen Expressen hade de två skäl att starta den. Den ena var att tjäna pengar vilket är Bonniers främsta drivkraft. Det andra är att sprida politisk propaganda vilket är nästan lika viktigt för dem. Det hade de gjort i Tyskland, något som bidrog till det stora hatet mot dem vilket ledde till att de till slut förföljdes fysiskt. Huvudsyftet med tidningen Expressen var redan från början att motarbeta nationalism. Alltså judarna startade en svensk dagstidning för att bekämpa svenskheten, det var vad det handlade om och det är inte alla som förstått det. Carl-Adam Nycop blev Expressens förste chefredaktör där han verkade fram till 1962. Han var gift med den tyska judinnan Margot Benon och var djupt engagerad i propagandaarbetet för Israel (men arbetade samtidigt mot svenska nationella intressen). Expressen blev – och är än idag – ett aggressivt propagandablad mot all form av nationalism utom den judiska, som tidningen istället ständigt försvarar, inte minst med hjälp av sina judiska skribenter.

I den judiska världen räknas bara judar, eller människor som underkastar sig det judiska. Alla andra ses som hot eller fiender. Hur ”svenska” Bonniers är framgår av deras kontaktnät och deras förehavanden. Bonniers har hållit fester för att samla in pengar till Israel, de har planterat träd i Israel för avlidna judar och de har hållit särskilda välkomsttillställningar när Sverige fått besök av politiker från Israel. Medlemmar i Bonnierfamiljen ägnar sig inte bara åt affärer, de är lika upptagna med att inneha poster i olika judiska organisationer för att stärka det judiska inflytande i världen, samtidigt som de genom sina medier arbetar för att minska det icke-judiska inflytande i världen och det svenska inflytande i Sverige. Som ett av många exempel satt Lukas Bonnier under 1970-talet i styrelsen för Tel Aviv Universitetets Vänner. Medlemmar i familjen skänker också regelbundet pengar till olika Israelinsamlingar.

Politisk påverkan

Familjen Bonnier arbetar för judiska intressen och mot svenska intressen. Det är ett faktum som bara motsägs av den som inte vill förstå att det är precis så det förhåller sig. Exemplen på detta är oräkneliga. Familjen har dessutom ett bolag (DENI) som arbetar för att se till att DN och Expressen inte avviker mot Bonniers agenda.

Förutom sina egna kontrollorgan har familjen ett antal lojala judar kring sig som alltid ställer upp för att hjälpa till att föra ut det Bonnierska budskapet. En av dessa är Olle Wästberg, f.d. folkpartistisk politiker och f.d. chefredaktör på Expressen som ställt till mycket skada i Sverige. Idag är han regeringens samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012. Wästberg är f.d. styrelseordförande för Thielska Galleriet, Stiftelsen för Internationalisering av högre utbildning och forskning samt i Stiftelsen Isaak Hirschs inne. Han är djupt engagerad i att understödja judiska intressen, men arbetar samtidigt aktivt för att förstöra Sverige. Under åren 2005-2010 var han generaldirektör för statliga Svenska Institutet som tycks ha haft som enda uppgift att öka invandringen till Sverige. Olle Wästberg är en av de mest antisvenska fanatikerna vi har i Sverige.

Kontrollbehov

Men även han fick sin beskärda del av Bonniers nyckfylla kontrollbehov. Bonniers får inte kritiseras, då blir de ungefär lika kränkta som muslimer blir när man kränker deras religion. Olle Wästberg trodde att han som jude kunde framföra viss kritik mot Bonniers, men det gick inte alls. När han som chefredaktör på Expressen skrev en ledare om Johan Bonnier var det hans sista dag på jobbet. Wästberg blev avskedad samma dag. Vad som kom fram i eftermälet av den händelsen var att Johan Bonnier hade ett extremt kontrollbehov och försökte påverka varje detalj i tidningsutgivningen, allt från layout till vilka böcker som skulle recenseras. Kanhända var det familjens kontrollorgan som låg bakom detta snarare än Johan själv.

Den tidigare kulturchefen på Expressen (1977-1982) och chefredaktören på DN (1982-1998) Arne Ruth, som var totalt lojal till Bonnier råkade också ut för familjens kontrollbehov. Bonnier vill införa en sekretessparagraf för att hindra Ruth från att skriva kritiskt om Bonnier. Orsaken var en tidigare artikel där Ruth talat om farorna med maktkoncentration. Först avsattes Ruth från sin plats i Mariebergs AB:s styrelse, men efter ett försök att tysta Ruth valde han att sluta. Bara några få personer vågade öppet kritisera Bonnier för övergreppet mot Arne Ruth (som varit Bonniers lydiga hund över 20 år).

Censur

När någon journalist har skrivit ärligt och kritiskt om Israel har dessa utsatts för kritiska påtryckningar från Bonnier. Journalisten Gunnar Larsson skrev en gång på 1970-talet om israeliska övergrepp mot befolkningen i södra Libanon. Det ledde till att han utsattes för så hård intern kritik att han avsade sig sina uppdrag i Mellanöstern. Sanningar om övergrepp som begåtts av Israel skulle inte få publiceras. Journalister på Bonnierpressen vet instinktivt vad som får skrivas och vad som inte får skrivas och de har utvecklat en förmåga att tillämpa självcensur på ett sätt som påminner om ett auktoritärt politisk system i en diktatur. Även den tidigare Expressenjournalisten Herman Lindqvist har berättat om självcensuren på tidningen.

Det finns också en rad historier från 1960-talet som vittnar om samma censur. Journalisten Anders Hasselbom som var journalist på Expressen under sexdagarskriget 1967 hörde den dåvarande redaktionschefen Sigge Ågren säga till medarbetarna att ”Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt”. Allt för att läsarna inte skulle få en rättvis bild av kriget. Istället skulle vi bli ledsagade – eller snarare förledda – av Israels propagandaministerium och ensidigt svälja den israeliska versionen av krigets orsaker och utgång. Hasselbom framförde då åsikten att tidningen skulle kunna rapportera på nyhetssidorna och ha åsikter på ledarsidorna. Wrigstad sade då till Hasselbom:
”Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel.”

Det är bara ett av många bevis för hur judisk press stöttar en judisk stat till 100 procent, men hur samma judiska press arbetar för att upplösa och förstöra Sverige. Bonnier propagerar också genom sina förlag, sin veckopress och även genom sina musikförlag och sin filmindustri systematiskt för mångkultur. Varje kritik mot Bonnier kallas antisemitism och det är ingen tillfällighet att Bonnierpressen låg bakom kampanjer för att införa lagen om Hets mot folkgrupp. Då skulle det nämligen bli svårare att kritisera familjens politiska förehavanden, trodde de.

Bonnier hjälper gärna till att sprida en falsk bild av judarna som intellektuellt överlägsna eller särskilt framgångsrika. Det finns judar som är framgångsrika, men många av dem har lika mycket vitt blod som judisk blod i sig och svårigheter med den egna identiteten förfaller vara ganska vanlig.

Vad judiska företagare ofta gör att är att de prioriterar judiska affärsförbindelser, judiska företag och judiska anställda eller medarbetare i sina företag. Så har det alltid varit. I boken Det judiska Stockholm av Magdalena Ribbing skriver hon om judarna i 1800-talets Stockholm:

”Det var en stor in- och utvandring i Europa vid denna tid, människor flyttade flitigt mellan länderna, och oftast assimilerades de inflyttade familjerna mer än gärna i det nya landet. Men de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen.”

Exakt så har det alltid varit och så är det än idag. Inget folk är så hårt etnocentriska som judarna, inget folk är så medvetna om sin egen betydelse som judarna och med deras långsiktiga strategi kan de på lång sikt ta över hela världen, trots att de är ett till antalet litet folk idag.

Bonniers nätverk består av likasinnade

Bonniers nätverk består av judar eller personer som är 100 procent lojala till allt som det judiska nätverkat ägnar sig åt. Även på ett internationellt plan fungerar de judiska nätverken utmärkt och man hjälper varandra på olika sätt, allt från företagande till politiska kampanjer kan genomföras. Judiska tidningsägare i Sverige eller i andra länder kan utan att vi ens vet om det driva gemensamma kampanjer för att ändra lagar, avsätta eller tillsätta vissa politiker som de ogillar eller gillar. De judiska nätverken i mediebranschen är farliga eftersom de ofta utgörs av enskilda personer eller familjer som kan kontrollera opinionsbildningen i ett helt land. På grund av svårigheterna att nå ut med sådan kritik är det inte många som begriper att judiska nätverk kan ägna sig åt konspirationer när det passar deras syften. I USA samordnar de judiska medierna ibland kampanjer för att stödja eller avsätta vissa politiker.

Krav för att få jobba på Bonniers

Ett krav för att få chefsjobb på Bonniers är att man har judiskt påbrå, är gift med en jude/judinna eller är 100 % lojal till det judiska företaget och den judiska familjen Bonnier. Detta får inte ens ifrågasättas.

Många av DN och Bonniers judiska chefer tar under den senare delen av sin karriär stegen in i bankvärlden (t.ex. SEB) eller på försäkringsbolag (t.ex. Skandia) där.

Bonnierfamiljen förordar att inom alla områden samarbeta med andra judar så långt det är möjligt. Koncernen anlitar ofta advokater för olika uppdrag och föredrar advokater med judisk bakgrund.

DN är spindeln i Bonnierkoncernen

Bonnier är inte enbart en affärsdrivande koncern även om det är den huvudsakliga inriktningen för företaget. Bonniers kombinerar affärer med politik på ett sätt som innebär att de ytterst medvetet och på ett nästan utstuderat fräckt sätt försöker omvandla Sverige från ett etnisk svenskt land till ett land där svenskarna bara är en av många folkgrupper. De använder alla sina företag för att propagera för mångkultur och vill att den judiska identiteten och det judiska nätverket ska bevaras, stärkas och utvecklas. Konsekvensen av deras politiska verksamhet är att kritiker till mångkultur tystas och att svenskarna trängs tillbaka i sitt eget land.

Dagens Nyheter är spindeln i Bonniers kontaktnät och det är med DN som plattform de försöker att påverka politiken på ett direkt sätt. De övriga medierna är mera propagandaorgan för mångkultur eller för Bonniers övriga verksamheter inom musik-, film-, eller förslagsbranscherna. Bonnierkoncernen är ett affärsimperium som är noga med att i första hand gynna sina egna företag, i andra hand andra judiska företag inom mediebranschen. Det hör till självklarheterna att kultursidorna främst propagerar för böcker, musik eller filmer som produceras av företag inom koncernen. Filosofin går ut på att öka makten, att förstärka det judiska och det mångkulturella samhället och göra det svenska Sverige svagare.

Företaget har växt genom att de köpt och tagit över företag som startats främst av svenskar. Sedan förvandlas företaget till en del av det bonnierska nätverket som sprider den bonnierska filosofin.

Det är familjen Bonnier som ständigt hållit Folkpartiet under armarna, utan Bonnier hade Folkpartiet inte suttit i riksdagen. Och utan Bonniers i Sverige hade vi istället haft flera Sverigevänliga partier i riksdagen.

Bonniersläkten har haft för vana att närma sig inflytelserika personer och kvinnliga släktmedlemmar har haft en ovanligt stor förmåga att gifta sig med framgångsrika men ej etnisk medvetna svenskar och sedan få ”judiska” barn.

Bonnierpressen propagerar alltid för mångkultur

Det finns ingenting som Bonnierpressen arbetar så hårt för som för att förändra Sverige från ett svenskt land till ett mångkulturellt land. Samtidigt som de under åren har låtit tusentals människor få sprida propaganda för massinvandring har på sin höjd en handfull invandringskritiska texter fått publiceras. På debattsidorna i alla Bonniertidningar har allehanda proffstyckare, allt från professorer till kommunalpolitiker, oemotsagda få förklara varför massinvandring är bra och varför en restriktiv invandring är dåligt. Svenskarna har matats med massor av svenskfientliga texter där det ifrågasatts att det ens finns något svenskt, samtidigt som Bonnierkoncernens medarbetare förklarat hur värdefulla vissa invandrarkulturer är och hur viktigt det är att värna om det judiska folkets kultur och andra intressen. Av innehållet i Bonnierpressen att döma finns det inte ens ett svenskt folk, ”vi är alla invandrare” brukar det heta. I själva verket finns det verkligen ett svenskt folk, i högre grad än det finns något judiskt eller annat folk. Vår historia är längre och stoltare än många andra folks historia, men vi har hjärntvättats till att tro att vi inte har en historia.

Angreppen på Sverigedemokrater eller invandringskritiker i Sverige och andra länder är ett stående tema inte bara i DN utan i samliga Bonniertidningar där också propagandan för mångkultur svämmar över alla breddar oavsett vilka ämnen som behandlas.

Ju större Bonniers makt har blivit desto mindre utrymme finns det i den offentliga debatten för kritik mot koncernens grepp över opinionsbildningen. Många som är kritiska till vissa politiska utspel av journalister, proffstyckare och andra glömmer ofta bort att det vanligtvis är Bonnierpressen som trycker deras alster, återger deras ord eller lyfter fram deras agendor.

Hur kan man stoppa Bonniers maktfullkomlighet?

I teorin är det enkelt att få bukt med Bonniers makt. Det är bara att sluta köpa deras produkter så faller koncernen ihop. Men eftersom Bonniers har trängt in så djupt i samhället och infiltrerat nästan alla områden är det i praktiken inte så lätt. Man skulle med stöd av lagstiftning kunna bryta sönder deras monopol, men risken finns då att de skapar nya företag genom att anlita bulvaner. Ytterligare en åtgärd man kan vidta i teorin är att förmå släkten Bonnier att flytta från Sverige (förslagsvis till Israel). De motarbetar ju allt svenskt och förordar alltid det judiska och varför de ska envisas med att bo i Sverige kan tyckas vara ganska underligt. Problemet är att ingen vill eller vågar föreslå sådana alternativ som kanske trots allt skulle kunna vara det bästa för Sverige.

Annonser